Jag blir så trött på mig själv ibland. Eller, rätt ofta, snarare. Jag har ett personlighetsdrag jag önskar att jag slapp ha. Jag ser alltid det goda i folk och blundar för folks brister. Jag tänker att vi alla är bara mänskliga, vi har våra bra sidor och våra dåliga sidor, så är det bara. Men bara för att jag är så snäll, och som sagt bara ser det goda och ger folk mer chanser än dom förtjänar blir jag ofta överkörd och blir förrådd. Istället för att folk ska vara glada för att de har mig som vän, som alltid finns där, ställer upp och kan behålla hemligheter så utnyttjar folk mig istället. Och gör motsatsen. Snackar skit bakom min rygg, berättar saker jag sagt i förtroende och smutskastar mig inför andra. Verkligen schysst, mycket schysst.

Ska ge fan i att berätta saker för folk i fortsättningen, man kan tydligen inte lita på någon överhuvudtaget. Synd tycker jag. Vad är det som är så svårt? Har dessa människor som snackar skit inget annat att prata om, inget liv. Varför vill de mig illa? Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Jag skulle kunna börja spela samma kort, men nej, jag har för hög moral och är alldeles för bra för att vara så barnslig. Att bete sig som en idiot hör hemma på mellanstadienivå.

Tusen knivar i ryggen, man tackar så hemskt mycket.

Ibland vill man bara packa det viktigaste, sälja allt man äger och flytta någonstans utomlands och börja om på nytt. Så känner jag idag.